Dagens undanflykt: fosterhemsbarn sågs inte som andra barn

Nu går vi in i den sista kampanjveckan på temat undanflykter och ”UNICEF gillar inte att man skyller ifrån sig”.

Idag håller regeringen en upprättelseceremoni i Stockholm. Ceremonin är en offentlig ursäkt till dem som varit utsatta för övergrepp eller försummelse när de varit omhändertagna av samhället under sin barndom. Mark Levengood, UNICEF-ambassadör är moderator för ceremonin i Stockholms stadshus. Utredningen om vanvård i den sociala barnavården har genom cirka 850 intervjuer visat att många barn och unga tvingats genomleva en barndom präglad av kränkningar, hot och övergrepp under åren 1920-1980. Ingrid , Jan ,  Kerstin ,  Susanne ,   Emrik och Ebba , samt Christina är bara några av de tusentals barn som enligt utredningen utsatts för övergrepp och försummelse under sin uppväxt. Listan med undanflykter om varför dessa barns rättigheter kränkts är oändlig. ”Ingen från barnavårdsmyndigheten frågade hur jag mådde eller besökte mig överhuvudtaget”, är något som många av offren vittnar om.

Per-Erik Åström, som idag arbetar på Rädda Barnen , har jobbat med frågan som utredningssekreterare på uppdrag av regeringen. Per-Erik Åström är en av dem som jobbat med utredningen på uppdrag av regeringen. Frågan är "hur kunde det hända?". Han jag menar att det i mångt och mycket handlade om att fosterhemsbarn inte sågs som andra barn. De placerades ofta i slutna isolerade miljöer och sågs som ungar som inte var som andra i skolan, i byn eller på pojkhemmet. Det stora sveket stod kommunerna själva för som sällan levde upp till lag och regler vad gäller tillsynen. Undanflykten från ansvaret var möjlig, menar Per-Erik, därför att fosterbarnen var avvikande från hur man såg (och ser) på barns rättigheter. Ondska är ett relativt begrepp. Vanvården skedde därför att den helt enkelt var möjlig. Därför att fosterbarnen sågs som annorlunda. Med dem kunde man därför göra som man ville.

Alla barn har rätt till skydd mot våld och vanvård. Alla myndigheter vars verksamhet berör barn har alltid en skyldighet att anmäla misstankar om detta till socialtjänsten. Ett barn som uppvisar tecken på vanvård är beroende av vuxna som ser och dessutom agerar till skydd för det. Det finns inte tid för bortförklaringar och undanflykter. Att blunda för tecken på misshandel och vanvård är att kränka det enskilda barnet och dess rättigheter.

Än idag finns det inom svensk myndighetsutövning behov av ett uppdaterat synsätt på vad barn är, behöver och har rätt till. Barnkonventionen står för en sådan uppdaterad syn. Vore barnkonventionen svensk lag skulle myndigheter tvingas uppdatera sina kunskaper – de skulle tvingas ta barns rättigheter och behov på större allvar.

Protestera mot undanflykter då barn far illa på vår Facebooksida eller genom att gilla denna bloggpost!

Läs även Morgan Allins egen berättelse om sin barndom i fosterhem: " Vi hörde hur ni skrek men vad skulle vi göra "

frågade hur jag mådde eller besökte mig överhuvudtaget”, är något som många av offren vittnar om. Per-Erik Åström, som idag arbetar på Rädda Barnen http://www.rb.se/Pages/default.aspx , har jobbat med frågan som utredningssekreterare på uppdrag av regeringen