Mod att förändra saknas i förslag om barnets bästa när vård enligt LVU upphör

Våren 2020 tillsatte regeringen en särskild utredare, med syfte att se över hur principen om barnets bästa kan stärkas i samband med bedömning av om tvångsvård enligt LVU ska upphöra. Regeringen ansåg att tryggheten för barn, som placeras i tidig ålder eller under lång tid, behövde stärkas.

I uppdraget till utredaren ingick att se över ett antal bestämmelser i lagstiftningen, och även överväga om barnets bästa som självständigt rekvisit* bör införas för att stärka barnets rättigheter vid upphörande av vård enligt LVU. 

UNICEF Sverige är positiva till den politiska vilja som visats när det gäller att skapa förändringar och stärka rättigheterna för barn som är placerade. Och några av utredningens förslag är ett steg i rätt riktning när det gäller att stärka barns rättigheter i samband med placeringar och återföreningar. 

Men, vi hade hoppats få se en utredning som vågat gå steget längre och komma med skarpa förslag. Förslag som var väl förankrade i analyser med utgångspunkt i barnrättsperspektivet.

Barnets bästa som självständigt rekvisit

Utredningens slutsats och tonsättande bedömning, som både färgar vårt remissvar och har stor betydelse för övriga förslag i utredningen, är den att barnets bästa inte bör utgöra ett självständigt rekvisit vid bedömning av om vård enligt LVU ska upphöra. 

*Barnets bästa som självständigt rekvisit skulle innebära att bedömningar av om vård enligt LVU ska upphöra skulle utgå från vad som bedöms vara det bästa för barnet i varje enskild situation, snarare än att bara utgå från det vårdbehov som fanns när vården inleddes. 

Men som argument för sin slutsats uppger utredaren bland annat att begreppet barnets bästa är alltför allmänt hållet och därmed skulle innebära tolkningssvårigheter, rättsosäkerhet och därmed en risk för godtyckliga bedömningar.

Trots att vi förstår och håller med utredaren om vikten av att lagstiftning är tydlig och tolkningsbar anser vi inte att begreppet barnets bästa, per automatik, behöver innebära tolkningsproblem. Redan idag tillämpas principen om barnets bästa i domstolar, men det måste göras på ett mer systematiskt sätt. 

Vägledning finns, nu handlar det om utbildning

Det finns redan idag tydlig vägledning i hur en prövning av barnets bästa ska gå till, med stöd i barnrättskommitténs allmänna kommentarer, Barnombudsmannens verktyg för prövningar av barnets bästa, och domar från både HD och Migrationsöverdomstolen. Vi ser det som en fråga om utbildning, metodstöd och kompetensutveckling för dem som ska tillämpa lagen. Sedan är det upp till domstolarna att utveckla praxis.

Prövningen av barnets bästa handlar förenklat om att utvärdera och väga allt som behövs för att fatta beslut i den specifika situation barnet befinner sig i. Hänsyn måste tas till olika former av utsatthet för varje enskilt barn, eftersom varje barn är unikt och varje situation måste bedömas utifrån det.

UNICEF Sveriges inställning

UNICEF Sverige anser att införandet av barnets bästa som självständigt rekvisit är en förutsättning för att i grunden stärka barns ställning som rättighetsbärare och göra helheten av den aktuella utredningens förslag mer rättssäkra ur ett barnrättsperspektiv. 

När bedömningar av om vården enligt LVU ska upphöra görs enbart utifrån det ursprungliga vårdbehovet, kan det medföra stora konsekvenser för det enskilda barnet. Till exempel tas ingen hänsyn till hur barnet knutit an till sitt familjehem, som det kan ha varit placerat hos sedan födseln eller under väldigt lång tid.

Det är viktigt att komma ihåg att barnets liv inte sätts på paus i och med en placering, vilket blir extra viktigt att ta hänsyn till vid långa placeringar och placeringar från tidig ålder.

En prövning av barnets bästa skulle i högre utsträckning ta hänsyn till flera faktorer i barnets tillvaro och livssituation, och skulle dessutom stärka barnets rätt till delaktighet och inflytande. Det skulle också innebära att barnets ställning stärks i beslut som rör barnets framtid och liv. 

Om vi vill stärka barnrättsperspektivet på riktigt, kan vi inte nöja oss med argument som att “det är för svårt” och därför anpassa lagstiftningen till rådande praxis. Vi kan heller inte godta att den ena statliga utredningen efter den andra presenteras utan att man överhuvudtaget involverat barn och unga i själva utredningsförfarandet. 

För att få verklig förändring krävs modet att ta steget längre och öppna upp möjligheten för en lagstiftning som på riktigt sätter barnets rättigheter, behov och situation i första rummet.

Läs hela remissvaret

Andra frågor som tas upp i remissvaret

• Flyttförbud när vård enligt LVU inte längre anses nödvändigt men barnet inte kan flytta hem

• Socialnämndens skyldighet att överväga överflyttning av vårdnaden 

• Möjligheten för socialnämnden att besluta att vårdnadshavare eller förälder ska uppvisa resultat av drogtest, inför umgänge och i samband med vårdens upphörande.

• Skyldighet för socialnämnden att följa upp barns situation efter det att en placering har upphört.

• Möjligheten för socialnämnden att prata med barnet utan vårdnadshavares medgivande eller närvaro under uppföljningstiden.