Vart är barnrätten på väg?

Nu när barnkonventionen har inkorporerats och blivit svensk lag befinner vi oss i en ny era inom barnrätten. Det är en förändring som kommer att påverka synen på barn och deras rättigheter, och därmed stärka deras rättsliga ställning – både i enskilda fall och i samhällsdebatten.

Ända sedan Sverige ratificerade barnkonventionen 1990 har vi varit bundna av den. Men vi som följer rättspraxis, rättstillämpning och olika myndighetsbeslut har sett att konventionen inte har fått det genomslag som det var tänkt – just på grund av att den inte har varit lag. Det har Sverige fått kritik för, inte bara av barnrättsorganisationer, forskare och experter, utan även av FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève, som har till uppgift att granska efterlevnaden av konventionen och ge vägledning när det gäller tolkningen.

Det finns dock några orosmoln när det gäller genomslaget av inkorporeringen sett utifrån aspekten att den i så stor utsträckning som möjligt ska stärka enskilda barns rättigheter, skydd och delaktighet. Det handlar om lagkonflikter, kunskap och förhållningssätt.

UNICEF Sverige hade velat se att barnkonventionen skulle ha företräde framför annan lagstiftning vid en eventuell konflikt, det vill säga om två bestämmelser strider mot varandra. Så blev det inte, och det kommer sannolikt att leda till att barnkonventionen får stå tillbaka i vissa fall. 

Vi har kunnat se ett omfattande kunskapslyft hos myndigheter och kommuner, men osäkerheten verkar fortfarande vara stor när det gäller innebörden av bestämmelser och en önskan hos vissa om att kunna begränsa tillämpningsområdet. Det behövs kontinuerlig kompetensutveckling, dialog och samarbete för att förtydliga och stärka barns rättigheter i enlighet med barnkonventionen.

Det tredje tilläggsprotokollet

Nästa steg för att utveckla barnrättsområdet är att ratificera det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om individuell klagorätt för barn. Syftet med det är att möjliggöra för barn att få upprättelse när deras rättigheter har kränkts, och att inrätta barnanpassade system i varje land. När de inhemska processerna uttömts eller saknas, har ett barn möjlighet att få sin sak prövad av FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève, som en sista instans.

Flera länder har anslutit sig till protokollet, men inte Sverige. Det innebär en begränsning av barns rätt att få sin sak prövad och håller tillbaka rättsutvecklingen när det gäller barnrätten. Här finns en potential för Sverige att fortsätta vara ett föregångsland när det gäller barns rättigheter och inspirera andra länder genom att starta en ratificeringsprocess. Men det förutsätter att viljan att förändra finns, och att vi ser värdet i att alla människor – oavsett ålder, bakgrund och förutsättningar – har rättigheter som respekteras och kan utkrävas.