Hungern speglades klart i de orkeslösa ögonen - Emma i hos UNICEF i Zambia, del 9

Fortsättning på gårdagens bloggpost "Mitt hjärta skrek av panik innan vi ens var framme"

...När jag kom tillbaka nästa morgon hade den lilla pojkens mamma ersatts mot hans mormor, en tanig kvinna med stora runda ögon. Pojken såg piggare ut och det värmde i hjärtat av att kunna se resultat på så kort tid.

Den rangliga sängen som stod bredvid pojken var inte längre tom. Under de tidiga morgontimmarna hade en flicka på 1 år och nio månader flyttat in på kliniken på grund av näringsbrist och hennes unga mamma satt oroad på sängkanten. Flickan såg uppblåst ut och huden stramade hårt över ben och fötter, något som ibland sker på riktigt undernärda.

Klockan nio var det dags för matning och jag fick koka ihop den näringsrika mjölkblandningen till de två barnen. Jag fick hjälp med att räkna ut hur mycket de skulle dricka utefter hur mycket de vägde och kokade upp vatten med bara några milliliter i marginal för att inte slösa på pulvret. Det krånglade med vattnet på kliniken så jag fick order att koka det extra länge innan jag rörde ner finmätta skopor med mjölkpulver.

Jag är van vid att små barn gråter då de vill ha mat i magen men här var det tvärt om. När det var dags att få mjölken i de små så rullade tårarna som aldrig förr. Plågsamma läten skar in i hjärtat och på alla sätt försökte de undkomma matningen. Gick det inte att hälla med kopp så fick kvinnorna spruta in maten i deras munnar istället. Varje milliliter var viktig och på sluttampen höll de nästan barnen upp och ner för att tvinga i dem dropparna med näring. Kvinnorna höll för näsan på barnen så att de öppnade sina hårt igenknipna läppar och gav plats för sprutan med mjölk.

Efter matningen somnade pojken som en stock då han använt sina sista krafter i ren protest. Flickan tvättades av efter den hårdhänta kampen och somnade sedan även hon. Det blev lugnt på kliniken och jag fick vänta tillsammans med de två kvinnorna, som inte talade någon engelska, på att något annat skulle hända. En liten flicka från salen bredvid kom stapplandes på svaga och stela ben, men annars var det lugnt och stilla. De enda som verkade ha mycket att göra var de spindlar som kilade omkring på väggar och golv.

Efter en tid var det dags att ta sig en titt på barnen och se om de fått diarré, i så fall måste det antecknas i journalerna. Men båda barnen på avdelningen hade mottagit näringen på bästa sätt och fick fortsätta vila för att spara energi.

Så snart de somnat om kom ännu en mamma in på mottagningen med sin illa medtagna son. Pojken var två år och vägde sju kilo. Hans ögon var svagt insjunkna och han såg väldigt sliten ut. Det syntes tydligt att han inte kunde utvecklas så som han borde tackvare för lite näring.

En manlig doktor kom för att undersöka barnen och när den nyinkomna pojken fick en spruta i rumpan kunde han knappt få fram ett pip då han försökte att skrika rakt ut. I slowmotion viftade han med sina smala armar men hade ingen energi till att säga ifrån.

Pojken fick snabbt en mugg med mjölk som han sörplade i sig på ett kick och sträckte sig efter tomma koppar för att få mer. Han ville dricka själv och ansträngde sig hårt för att lyfta den tunga mjölken. Med stark vilja klarade han det med nöd och näppe och den spinkiga pojken ville hela tiden ha mer. Hungern speglades klart i de orkeslösa ögonen!