Ny EU-dom stärker ensamkommande barns rätt

Varje år söker sig ca 3000 ensamkommande barn till Sverige för att få sina rättigheter tillgodosedda. På flykt undan krig, våld och fattigdom, separerade från föräldrar, syskon och övrig familj utgör de en särskilt sårbar grupp i samhället. En stor del av de ensamkommande barnen i Sverige får skydd och hjälp här. En grupp som varit undantagen är barn som lämnat sina fingeravtryck (och på så vis antas ha lämnat en asylansökan) i ett annat EU-land och därför ska skickas tillbaka dit enligt Dublinförordningen.

En ny dom från Europadomstolen bör sätta stopp för att Sverige skickar ensamkommande barn mellan EU-länderna. Domen förtydligar att barnet ska ha rätt att få sin asylansökan prövad i det land det befinner sig i och där det senast lämnat sin ansökan, som bl a DN skrivit om. Domstolen slår även fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet, vilket är en av barnkonventionens grundprinciper.

Vi har träffat många barn som skickats tillbaka till andra EU-länder enligt Dublinförordningen. Adam är ett av de barnen. Han var 11 år när han och hans familj flydde från talibanerna i Afghanistan. Familjen kom till Iran och sökte en fristad där. Vid ett tillfälle misshandlades Adam så svårt av polisen i Iran att han hamnade i koma. Efter 6 månader på sjukhus tvingades han och familjen lämna landet. Under flykten separerades Adam från den övriga familjen. Människosmugglaren tvingade alla barn över 11 år att ta en annan väg, med löfte om att få återse familjerna inom kort. Det var det sista Adam såg av sin familj. Under den farliga resa som följde kom han till både Grekland och Italien. Han tvingades lämna sina fingeravtryck i båda länderna, utan att själv ha en aning om var han befann sig. Tolken som befann sig i rummet pratade ett annat språk. Han kom sedan till Sverige för att söka uppehållstillstånd. Adam, som nu har nu hunnit bli sexton år, har tillbringat en tredjedel av sitt liv på flykt under svåra omständigheter. Men det tar ändå inte slut där. Adam får besked om att han ska skickas tillbaka till Italien, där han har upplevt misshandel i form av sparkar och slag från polisen och har tvingats sova i parker och på tågstationer om nätterna. Polisen har även tagit ifrån honom hans väska med pengar och mat i. Adam är livrädd för att återvända till Italien. ”Jag ser ibland döden som ett lättare alternativ än att kämpa mer” säger Adam. I slutet av maj sätter han sig utanför Migrationsverket och hungerstrejkar. Han åker in och ut på sjukhus men avbryter inte hungerstrejken förrän efter 14 dagar. Då kommer beskedet att han ska få ett ombud i Sverige. Adam vet inte vad som ska hända med honom.

Många ensamkommande barn har berättat om oacceptabel behandling från polis och andra myndigheter i EU-länder som exempelvis Italien. Att svenska myndigheter inte tagit dessa uppgifter på tillräckligt stort allvar är en kränkning av barnets rättigheter och ett misslyckande. Ytterligare ovisshet och förlängda processer gällande ansvarsfördelningen mellan EU-länderna har inte varit ett förfarande med barnets bästa för ögonen. Domen från Europadomstolen är en viktig och välbehövlig markering kring barnets rättigheter.