Mark Levengood: "I mitt testamente försäkrar jag mig om att livet fortsätter

När morfar dog var han 89 år gammal. Och min moster, som är rysligt sentimental på ett finländskt sätt, hon tyckte att vi i dödsannonsen skulle skriva såhär: ”Varför?” Morfar var alltså 89. Och min mamma, som inte alls var sentimental, svarade ”Nej, vi skriver såhär istället: Varför inte?”. 

Jag kan tycka att mamma hade rätt. Ett liv har en början, ett innehåll och ett slut. Morfar hann under sina dagar delta aktivt i både första och andra världskriget, han tog sig från fattigdom till välstånd och hann även med en älskarinna efter mormors bortgång (älskarinnan pratade i ett så gällt tonläge att hon kunde ha drivit den ihärdigaste i en alltför tidig grav). Morfar var nog rätt nöjd som det var, lugnt och äntligen tyst.  

Ett tabubelagt ämne

Efter många år här i Sverige tänker jag att det är konstigt att livets slut är så tabubelagt här. De första åren i Sverige arbetade jag inom långvården, och kom att se att en naturlig död är organisk och i regel lugn, vacker och fridfull. Lättast var det för dem som accepterat sin förgänglighet, och planerat för hur de ville ha det. 

En av de där pandemin-vårarna somnade min mamma in, efter ett långt och händelserikt liv. Det var sorgligt och jag var väldigt ledsen. Men saknaden blandas, just när det gäller min mamma, med tacksamhet. Dels över henne, hon var underbar (och jobbig. Och underbar igen), och dels över att hon fick en chans till ett liv. 

Hon föddes till en ogift mor och okänd far 1943, hamnade på barnhem vid födseln och blev adopterad först efter krigsslutet. Tack vare det då nybildade UNICEF fick hon vaccin. Mat hade hon, till all lycka, i hemmet. Mamma fick växa, gå i skola, gifta sig (några gånger) och få barn. Starten på hennes liv kom att bli beroende av främlingars välvilja, av sådana som blev föräldrar till den som ingen förälder hade. 

Därför är jag noga i mitt testamente. En dag är det min tur att ligga på sotsängen, och jag kommer bli gladare av att veta att min död, och framför allt mitt liv, kan bidra till att nya barn får chansen. Genom att komma ihåg UNICEF i mitt testamente försäkrar jag mig om att livet fortsätter, vare sig jag är här eller inte. Och det, ser ni…det känns bra. 

Mark Levengood